Neckens polska
(The water sprite's polska)

Norwegian, poem by Arvid August Afzelius

Djupt i hafvet på demantehällen
Näcken hvilar i grönan sal.
Nattens tärnor spänna mörka pällen
öfver skog, öfver berg och dal.
Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud;
När och fjärran ej en susning, intet ljud
Stör det lugn öfver nejden rår,
När hafvets kung ur gyllne borgen går.

Ägirs döttrar honom sakteliga
gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud de gå så sorgerlia,
söka fjärran en våg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla himmelen:
ingen stjärna bådar nattens drottning än.
Fröja smyckar sitt gyllne hår,
och Näcken så sin sorg på harpan slår.

O hvar dväljs du, klaraste bland stjärnor,
i den blånande skymningsstund?
Du som fordom, en bland jordens tärnor,
var min brud uti havets grund.
Och när hjärtat brann vid mina öppna slag,
smög så blyg, så skön de tjusande behag
mot min barm i den svala flod,
och gyllne harpan stum på vågen stod.

Men dig Oden bjöd högt över jorden
Evigt stråla från Himles famn;
Med sin harpa sångarn, enslig vorden,
Kvar blott äger din bild, ditt namn.
Men en dag, när midgårdsormen reser sig,
Gudar väpnas, allt förlossas - då hos dig
Skall jag åter på vågor blå
För nya världar gyllne harpan slå.

Så den sorgsne. Men vid himlaranden
Freja huldt genom natten ler.
Evigt på den guldbeströdda stranden
Sina tårar hon glänsa ser.
Och sin vän på havet hälsar hon så mild;
Vågen speglar darrande den huldas bild!
Näcken höres på böljan blå
Så gladelig sin gyllne harpa slå.

Nattens tärnor, klara stjärnor alla
gå till dans i den stilla kväll,
när de skära silvertoner skalla över stranden från häll till häll.
Men när blodig dagens drott i östern står,
bleknande och rädd den blida stjärnan går;
sorgligt avsked hon blickar ner,
och gyllne harpan klingar icke mer.
Deep in the sea, in a diamond palace
The water-king rests in his green hall
The night-maidens fasten dark veils
Over forests, over hill and dale
The evening is lovely in dark garments
Not a sound, no breeze from near or far
Disturbs the peace over the realm
When the sea-king reigns in his castle

The daughters of Aegir gently rock him
Back and forth in the sea
The notes of a harp ring so sadly
Seek from afar for a wave to die in
Though his eye yearns for the dark heavens
No star is yet revealed by the queen of night
Freya adorns her golden hair
And the sea-king plays his grief on his harp

Oh, where art thou, brightest of stars
In the blue twilight hour?
Who in bygone days, dwelt with me
My bride in the deep of the sea
And when I would play my harp for you
So shyly drew near, with all your charms
Leaning against my breast in the cool water
The golden harp standing silent on the wave

But Odin has placed thee far above the Earth
To shine in the highest heaven
For the singer who will never forget thee
Though thy name and form are set
When the serpent of ocean is awakened
The day of reckoning will arise
And then I will play my harp with thee
Over clear waters in a new-born world

So sadly sang he; from the rim of heaven
Freya smiled into the night
On the far shores the queen of night
Saw her tears shining bright
Kindly then she greets her lover in the sea
Undulating mirrors reflect her image
In flashes and shimmers of light
As he rapturously strikes the golden strings

Maids of night, bright stars all
Dance ye, in the still of evening
While the harp’s silver tones stream forth
Over shore, over rock and hill
The red king of day will soon arise in the east
Pale and frightened the star-maiden will flee
Pouring sad farewells from her glance
The golden harp-strings heard no more